:)

Rothstein skriver att USA är boven i denna finansiella tragedi. Han skyller på deras system och sätt att hantera ekonomin i landet, vilket man kan säga är motsatsen till den nordiska ekonomiska modellen. I USA är skatterna låga, regleringarna är svaga och inkomstskillnaderna i hela landet är stora skriver Rothstein.

Jag håller med denne professor i statsvetenskap om att USA ligger bakom denna finanskris, för det är dom som har varit dåliga vid kontrolleringen om vem som man bör låna ut pengar till och hur mycket. Jag håller också med om en mycket viktig punkt han tar upp, nämligen att deras sjukvård är otroligt dålig, vilket har haft en stor bidragande roll till den ekonomiska krisen. Det är resultatet av låga skatter – man får betala sjukvården själv vilket kan drabba en väldigt hårt om man blir /riktigt/ sjuk. En av de största orsakerna till svår fattigdom i USA är just att man själv eller en närstående blir sjuk, och det blir ännu fler som inte kan komma upp från detta ekonomiska träsk.

En sak jag inte håller med professorn om är hans teori om att dåligt utbildade är de lättaste offren. Han menar att de som har fått en fattigare och sämre utbildning är mer lättlurade än andra och därför lånar pengar utan att tänka sig för. För det första; det är bankerna som ska hålla koll på vem de bör låna ut pengar till och vem som kan betala tillbaka, det är väl snarare bankerna som är korkade i denna fråga. För det andra; erfarenheter om hur man sköter ett hushåll får man bäst då man har flyttat hemifrån och just sköter sitt eget hushåll. Visst kan man bli skolad mer eller mindre om hur ekonomin funkar, men jag tror de flesta lär sig sköta sitt eget hem och vet vad som är bäst då de får bo själva. Att det är de fattiga som lånar pengar har inte med dumhet att göra, fattiga är i mer behov av pengar än rika helt enkelt.

Rothstein menar att den nordiska ekonomiska modellen är exemplarisk och att USA borde följa den och inte tvärtom. Vad Rothstein kanske inte vet så har vi det inte så bra i Sverige heller. Vår ekonomiska modell är inte stark nog att klara av den ekonomiska världskrisen, även om vi inte har drabbats lika hårt som andra i världen, men det tror jag beror på att Sverige är ett så pass rikt land så det märks inte lika mycket som i t ex USA där ekonomin och sociala klasser är så väldigt varierande och ojämna landet igenom. Men dom i Sverige som har det sämre ställt har det svårt. Arbetslösheten är stor och många som har hamnat där har svårt att ta sig ur det hela. Detta beror inte på att folk är lata eller inte vill ha jobb, utan det finns inte några jobb helt enkelt. Speciellt bland oss unga är arbetslösheten mycket hög, och ofta är villkoren för att arbeta väldigt dåliga. Många som väl får jobb erbjuds ett skitjobb, och mycket mycket sällan blir man heltidsanställd eller har ett säkert kort på sin arbetsplats. Denna osäkerhet har gjort att många är otrygga och stressade och mår dåligt över vetskapen att det inte är säkert att man får vara kvar på sin arbetsplats. Sjukskrivningarna bara ökar och befolkningen verkar må sämre och sämre. Samtidigt verkar regeringen ha det svårt att ta hand om sina medborgare då de inte kan lägga tillräckligt mycket pengar på dem som verkligen behöver hjälp.

Finanskrisen vi befinner oss i idag är inte direkt den första ekonomiska kris som har förekommit. Under 1900-talet uppkom en rad olika kriser, bland vilket det värsta har varit börskraschen år 1929. Andra ekonomiska kriser har varit bland annat oljekrisen på 70-talet, IT-krisen runt 2000-talet och andra mindre ekonomiska belastningar. Har dessa kriser några likheter?

Den största gemenskapen alla ekonomiska kriser har är deras uppkomst. Alla ekonomiska kriser har uppkommit efter en högkonjunktur då samhället och ekonomin har varit på topp. Man känner att man har gott om pengar och att det är en god tid för att köpa stora saker. Bankernas ränta är låg och man kan ta stora lån. När alla är glada och framåt och tar lån från banken i tron om att de kommer betala tillbaka och att allt ska fortsätta vara bra, blir det som en belastning på systemet och räntorna höjs och det blir svårare och svårare att betala tillbaka.

Att det uppkommer ekonomiska kriser av samma anledning gång på gång kan man nog skylla hela samhället för. Man vill ju att alla ska ha det bra och att fattigdom ska bekämpas. Att dela ut pengar när man har gått om dem kan många tycka är en självklarhet, klart man ska hjälpa de som har det lite svårare när man väl har pengar. Bankerna tjänar ju också på att folk lånar pengar hos dem, så såklart försöker de få så många låntagare som möjligt.

Skillnaden mellan finanskrisen idag och den finanskris på 30-talet är att samhället har lärt sig att staten måste komma in och hjälpa till, att kontrollera. Det är så man har gjort under alla småkriser som har uppstått för att de inte ska vända samhället helt upp och ner – man har sett till att staten har gått in som en räddare i nöden.

Det var en varm och solig dag, sensommar 2002. Familjen Murphy i Nashville hade levt några glada år i högkonjunktur, men de strävade efter mer. Framför allt ville de ha ett större hus då de precis hade fått tillökning i familjen. Problemet var att de inte hade pengar till ett nytt hus, men de hade hört från deras grannar att det inte var några problem att ta lån på banken just nu eftersom banken hade mycket gott om pengar. Dessutom hade banken snällare villkor för lån till dem med mindre pengar. Vad bra, tänkte familjen Murphy och tog ett stort lån till både ett hus och en stor bil.

Till en början gick det bra, familjen Murphy kunde betala av lånen enligt planeringen, men efter hand blev det svårare och svårare då deras pengar började sina. Det var nu 2006, och bankerna hade skärpt villkoren till lånen. Murphy var tvungna att sälja sitt hus då de inte kunde betala tillbaka till banken, men de tvingades sälja huset till ett mycket lägre pris än vad de köpte huset för. Och inte kunde de låna mer pengar eftersom bankerna nu satt med tomma händer efter att de lånat ut sina pengar till folk som inte kunde betala tillbaka.

Under hela tiden hade bankerna sålt vidare fordringarna på lånen de fattiga tog som värdepapper till andra banker världen över, och dessa banker fick ju också ett slag i ansiktet när de insåg att de inte skulle få vinst för sina köpta fordringar.

2008 var höjden på finanskrisen. Många stora och betydelsefulla banker gick med otroliga förluster och räntorna var skyhöga. Färre kunde ta lån, vilket medförde en nedgång i hela samhället. Det blev en ond spiral då många blev arbetslösa pga att företagen inte har råd att ha kvar sina anställda plus många konkurser, och man fick ännu mindre pengar att röra sig med.

Hur gick det då för familjen Murphy? Jo, pappa Murphy jobbade på ett stort företag där han hade varit i 20 år, men företaget gick i konkurs då folk inte ville köpa deras varor längre, plus att företaget hade för stora skulder. Familjen är tvungen att bo i en liten lägenhet där de delar på toalett och dusch med 20 andra i området som befinner sig i samma situation. Idag jobbar deras tonårsbarn extra och pappan söker ständigt jobb för att kunna försörja sin familj istället för att de måste leva på bidrag. Familjen Murphy lever på vetskapen och hoppet om att det kommer komma bättre tider.  

Jag tycker det är fint att se så många människor som är så otroligt engagerade i att rädda planeten och mänskligheten. Så mycket debatt man skapar om allting rörande klimatet, vilket är viktigt för att komma någon vart. 

Jag tror att detta COP15-möte kommer leda till något vart, även om ingen ny avgörande fakta eller bestämmelser kommer fram så tror jag att detta möte kommer göra världen mer enat i denna fråga. Man kommer få bättre sammanhållning och få fler länder med sig. Ett större hopp kommer byggas upp och mer vilja att rädda vår jord. Kanske kommer senare möten visa mer konkretion på vad som ska göras, men detta möte ser jag som största inspirationskälla för andra länder och att man ska väcka världen från dess sömn. Förhoppningsvis. Det kommer kanske inte gå vägen vid ett möte, kanske det krävs fler tillfällen att få världen enat, men jag tror att vi kommer komma dit. 

Jag tror också att vi kommer kunna minska utsläppen av koldioxid inom en snar framtid och framåt. Det jobbas på nya metoder och modernare teknik som kommer att filtrera skorstenar och göra bilarna renar. Vi blir allt mer medveten om klimatproblemet och vad vi som individer kan göra för att förbättra klimatet. Vi och de små växer upp i en värld som är präglad av klimatsnack hela tiden.  

---

Däremot är jag skeptisk till att vi kommer kunna göra tillräckligt inom den tidsram som forskarna har utsatt. Plus att jag inte förstår hur den ekonomiska biten ska klaras av när de rika inte vill betala. Som det ser ut idag har det inte hänt så mycket trots att det har gått snart 20 år sen det första avtalet skrevs. Vissa länder har till och med förvärrat sina utsläpp i stor grad. U-ländernas utveckligt vs. utsläpp är jag också tvivelaktig till, jag vet inte om jag vågar tro att det kan lösas bara med pengabidrag. Frågan är om u-länderna ska bestämma själv hur dispositionen ska se ut eller om i-länderna ska kontrollera det?
   Det är så många löften som bestäms och skrivs under. Stora saker som man kan se optimistiskt på i teorin men som är så svårt att göra i praktiken.

---

Hur kan utvecklingen gå framåt då energibolaget Vattenfall fortsätter bygga nya brunkolkraftverk under svenska regeringens godkännande? När cigarettbolagen gör så att människorna i u-länderna blir beroende av cigaretter och ännu fler röker och skadar miljön? När företag och bolag fortsätter tillverka saker på sämsta sätt bara för det är billigast och mest lönsamt för dem?
   Det sista är precis det som man förhandlar om, att vi måste lägga pengar för att göra produktionen bättre, men hur lång tid kommer inte det ta?

---

Som vanlig människa kan man göra två saker. Lägga allt ansvar på politikerna och säga att det är dom som ska göra så att vi kan fortsätta konsumera, men utan att vi behöver tänka på konsekvenserna om de bara ser till att klimatet blir orört vid tillverkningen av prylar. Eller så kan man börja värna om klimatet och byta till lågenergilampor, inte köpa ny mobil varje år och sluta ta flyget till Stockholm. För trots att politikerna kan fixa världsomfattande saker så är det ändå den vanliga människan som förstör. Vi har alltid ett val, och dessvärre väljer många italiensk mat framför torra potatisar, den billiga tröjan framför den dyrare. 

Jag tror inte att majoriteten i i-länderna kommer ge upp sin bekvämlighet och livsstil som de alltid har levt med hela sitt liv. Man tror att den nya generationen kommer tänka mer på sina handlingar, men kommer verkligen barn som växer upp i detta bekväma samhälle där man har tusen prylar, den senaste tekniken (och måste köpa ny TV vart femte år för att det kommer nya, bättre på marknaden hela tiden) och har varit på charterresor varje år bättra sig när de blir stora? Visst att de kommer växa upp med klimatförändringar som den stora frågan, men de kommer kanske tänka lika mycket (lite) som många av oss gör idag. Jag tror inte att människan kommer ändra sitt beteende så mycket som skulle behövas, därför hoppas jag att det inte tar alltför lång tid att hitta medlen som gör bilar och fabriker renare på ett rättvist sätt.

Det är så mycket som måste göras, och lägger man fram ett supersmart förslag kommer man på att det blir dåligt för bönderna i Sydamerika. Allt har sina baksidor känns det som. Världen har gått så långt att på alla plan att det känns nästan omöjligt att göra det bra för alla på så kort tid.

Svt’s dokumentär om klimatstriden tar upp det aktuella mötets svårigheter och frågan om världens samarbetsförmåga. Måste alla länder vara överrens för att vi ska lyckas med att rena vår luft?
Ja, det säger väl sig själv. Detta är ett globalt problem som alla måste vara delaktiga i. Det funkar ju inte om låt säga en fjärdedel av världens länder satsar stenhård och verkligen kämpar för att få en renare luft när majoriteten fortsätter i sin vanliga bana. Det är både olönsamt och orättvist.
   Länder påverkar också varandra. Om många av dina grannar inte vill vara med kan du möjligtvis också backa ur, det är ju lönlöst att kämpa själv. Därför är det viktigt att så många som möjligt är med, både rika och fattiga länder.

I programmet framkommer två stora problem vid ländernas aktivitet i denna fråga. Först och främst den ekonomiska biten. Inte det att världen inte har pengar, för det har den. Det är snarare det att länder inte vill satsa om inte de andra länderna gör det. Ett bra exempel som studenterna gjorde – de fick en lika stor privat pengahög var, och de skulle lägga frivillig summa i en gemensam kassa som senare skulle växa ytterligare och som deltagarna skulle dela lika. Alla tjänar på att lägga högsta summa i gemensamma kassa, men de förlorar sina pengar om ingen annan lägger stor summa. Resultatet blev att majoriteten satsade lite av de egna pengarna i den gemensamma kassan, och den som satsade högst summa förlorade förtroende för de andra och la mindre pengar vid senare försök. Detta var ju bara ett test, ett spel, men i själva verket är det såhär länderna resonerar vid deras bidrag med ekonomin. Ingen vill ju förlora det man satsar, samarbetsviljan minskar och misstron ökar ju fler gånger man ”spelar”. Varför ska USA satsa mycket pengar om de vet att Indien inte kommer bidra med mycket pengar? Det är lönlöst och ett stort bakslag för de länder som satsar mycket pengar medan andra åker snålskjuts.
   För det andra. Klimatfrågan handlar om mycket mer än miljön och klimatet – det är en fråga om ekonomi, konkurrenskraft, handel, historia och inte minst om rättvisa. Världen har delat in sig i två lag – de fattiga och de rika. Varför ska u-länderna göra något när det är i-länderna som har ställt till med denna röra? Varför ska u-länderna bidra när de redan har det svårt, när det var i-länderna som satte många fattiga länder i dagens position vid koloniseringen? De fattiga länderna har bildat en egen union som är stark och jag antar att många av de länderna är trötta på att hela tiden styras på de rika ländernas villkor.
   Men det där med att det är de rika som har skuld i dagens läge – de fattiga måste passa sig för vad de säger då det är de som kommer stå för 2/3 av jordens koldioxidutsläpp år 2020 om de fortsätter i denna takt. Vem blir boven i dramat då?

I dokumentären beskriver de klimatfrågan som det största grupparbete som någonsin har ägt rum. Här sätts samarbetsviljan på prov och ländernas tillit mot varandra testas. Det har blivit en fråga om vem som ska göra vad och hur mycket.
   Det är u-länderna som utges vara den stora klimatboven om några år, men de kan inget göra på egen hand. I-länderna måste hjälpa till med den ekonomiska biten och ge den summa som behövs för att u-länderna inte ska gå back vid åtgärderna. Detta låter ju väldigt bra, och det känns som det är den enda hållbara lösningen i mina öron men jag vet inte om vi vill och klarar av att finansiera för u-ländernas bromsning av koldioxidutsläppen. Det verkar röra sig om ofantligt mycket pengar. Har vi rika levt färdigt våra glassiga dagar nu måntro?   

I tidningen måndags stod det om konsten att välja klimatsmart mat. Det stod som vi alla vet att kött inte är bra och att man borde minska på det för att värna om miljön. Och om man tvunget ska käka kött ska det vara ekologiskt. 
   Samma sak med närproducerade mejerivaror och produkter, köp det som tillverkas i Skåne eller Sverige, men tänkt på att saker från Danmark eller Tyskland är bättre än de som som görs i norrland.

25-30 procent av den totala klimatpåverkan kommer från maten. Förutom att inte äta kött bör man tänka på om man verkligen behöver allt man handlar, ofta handlar man mycket mer än vad man behöver och man slänger maten istället (i Sverige slängs det mat för 27 miljoner kronor årligen, motsvarande 2 miljöner ton koldioxid).

Nu till det kluriga. Även om vi köper mjölk som kommer från kossor i Skåne så kan deras foder komma från Brasilien. Då är hela grejen med att köpa klimatsmart mat förlorad. (Tänk på att köpa ekologisk här också om du vill vara säker på att du värnar om miljön!) Samma sak med ekologiskt kött. Visst är det bättre med ekologiskt kött, förutom när det gäller kyckligarna då de under sin uppväxt kan ge större åtgång av energi än den oekologiska kycklingen eftersom den lever länge.


---


Med detta i mina tankar börjar funderingarna på hur jag värnar om miljön, äter jag klimatmat, slänger jag rätt saker i rätt soptunna, släcker jag alla lysen, går tvättmaskinen på kvick-tvätt? Ja, inte för att fjäska, men under detta arbete om klimatet har jag börjat tänka mycket mer på miljön och på vad jag gör i min vardag och vad jag kan ändra på. I förrgår beställde jag visserligen en flygbilljett, men för att inte känna för mycket skam skänkte jag 56 kr till en organisation som ... jag kommer inte riktigt ihåg vad dom gjorde, men jag värnade om miljön i alla fall! (Jag lovar, det var en pålitlig organisation som hade med minskning av utsläpp att göra.) Annars har jag börjat släcka mycket fler lampor än tidigare, just nu är det helt mörkt i hela lägenheten förutom vid skrivbordet datorn sitter på. Jag har också hellre ett par extra strumpor på mig än att höja elementet (får ganska ofta klagomål av vänner att det är kyligt i min lägenhet). Visserligen äter jag nog inte så bra mat, men jag skyller på att mina föräldrar handlar maten och att de inte lyssnar på mina önskemål.
   Jag hoppas att jag kan hålla detta, och att när jag flyttar hemifrån ska jag källsortera i största grad och bara köpa närproducerat och ekologisk mat (hoppas min ekonomi håller och att jag inte går under).

Jag skulle inte vilja vara i Mr. Obamas skor just nu. Inte nog med att han har hela detta nobelfredspris över sig (borde det inte vara väldigt ångestladdat att få detta pris och veta att hela världen har en massa förväntningar på en?), nu förväntas han övertala Kina och Indien att ansluta sig till ett globalt avtal. Obama har nu bestämt sig för att delta i klimatmötet, vilket var ganska osäkert innan.

Känns det inte lite som att Obama har blivit en världspresident? Hela världen förlitar sig på honom och beter sig ibland som om han är den avgörande faktorn i världsliga saker. Visserligen är det kanske avgörande för framtiden om framför allt Usa väljer att skriva under detta klimatavtal eftersom Usa + Kina står för hälften av världens totala utsläpp av växhusgaser idag. Och visst är Usa ett av världens mer ledande (världens mest ledande?) land som andra länder  ser upp (ner?) till och skyller alla problem på, men det känns som om folk inte blir nöjda vad som än händer (och fötter). Man gnällde på Obama innan han beslutade att han skulle delta, och folk gnäller på honom nu när han ska delta, då vissa anser att han kommer "misslyckas" vid mötet (mislyckas: inte få Kinas och Indiens, och sitt eget land för den delen, underskrifter vid detta klimatavtal) 
   Kan inte alla vara glada över att han ska delta och göra sitt bästa för att få  Usa's senator, Kina och Indien att skriva under avtalet?! Stackars Obama, han försöker hitta lösningar på alla problem men så är det folk som bara granskar honom kritiskt hela tiden. Tur att det finns  de som hyllar honom också!


---

Få av oss människor är felfria i denna klimatfråga, alla bidrar till klimatförändringen mer eller mindre. De flesta mindre skulle jag vilja påstå. Jag klandrar ingen, jag själv är som de flesta andra som lever utan att ha de negativa följderna av klimatförändringen i tankarna. 

Det är också så lätt att lägga allt ansvar på de stora politikerna, och visst blir man så arg när de enligt dig själv tar korkade beslut eller inte gör något åt de sakerna som verkar så enkla att lösa? Men tro det eller ej, de jobbar på detta så svetten rinner längs ryggen.

---

Den 7 december kommer världens klimatögon ligga på Köpenhamn. Ca 15.000 personer från världens alla hörn och kanter kommer ta sig till klimatmötet ett mer eller mindre klimatvänligt sätt och diskutera klimat. De kommer inte prata om (flyg?)resans bekvämligheter, snarare hur vi ska bromsa den globala uppvärmningen och hur mycket utsläpp som ska minskas. 
   Ja, frågan är om detta möte är nödvändigt eller om de bara samlas för att äta en massa pølse och sedan flyga tillbaka? Det kanske blir som att ännu ett möte är avklarat. 2005 hölls det i Canada. 2006 i Kenya, 2007 på Bali, 2008 i Polen. Det blir många prickar på världskartan av länder man har besökt. Jag undrar vad de kommer fram till vid dessa möten. Säkert en massa saker som är lättare sagt än gjort. 

De föregågna mötena har i och för sig gjort verkan, men hade de inte kunnat agera mer och bättre än vad de har gjort hittills? Idag står klimatfrågan högst upp på saker-att-göra-listan bland världspolitikerna. Och detta möte i Köpenhamn är på ett sätt viktigare än de förra mötena, det är nu det börjar bli kris, det är nu det börjar se riktigt mörkt ut. Vad kommer då hända vid detta möte? Kyoto-avtalet som går ut 2012 ska ersättas av ett nytt avtal, vad som nu menas med det. Kyoto-protokollet säger att industriländerna som skrivit under ska mellan år 2008-2012 minska sina utsläpp av växthusgaser med 5 % gentemot 1990. De stora och viktiga människorna har kommit fram till att vi MÅSTE minska våra utsläpp med 50 % till år 2050. Annars? Pang! Jorden är död! Eller ja, typ något sånt förutsäger man.
   Men vad kommer de komma fram till vid detta möte måntro? Kommer de säga att det förra avtalet är "orealistiskt" och "ouppnåreligt" och att de måste sänka denna procenthaltiga minskning av utsläppen? Eller är detta möte till för att länder ska säga åt sina grannar på skarpen att de måste ta detta på allvar. NU! Annars kommer vi dö, och det blir ditt fel! Eller ska de skriva nya avtal som är så svåra, så svåra att uppnå?

Hur som helst. Även om detta möte möjligtvis bara blir ångestladdat eftersom man inser att räddningen kanske kommer för sent, så är detta mötet mycket viktigt på det sätt att genom sådana här världsmöten håller man denna fråga vid liv. Man träffas och kommer med ny fakta och information, diskuterar och resonerar om vad man ska göra. De slår ihop sina kloka huvuden så gnistror uppstår mellan dem och när de åker därifrån har politikerna förhoppningsvis blivit lite mer välbetänkt och förståndigare i klimatfrågan. Visst, det må se mörkt ut eftersom det är så mycket vi måste ändra på inom alla områden, och då man tror man har en lösning på något stort upptäcker man att det blir ännu värre för någon annan. Men detta är ett världsproblem som alla är involverade i, därför är det tvunget att ha ett sånt här möte där hela världen är med deltar.

---

 

Jag zappade på TVn en kväll och stannade vid TV3s Stockholm-Arlanda. Där fick vi följa en man i 50-årsåldens som reste ganska mycket. Det var inte själva vistelsen utomlands som var hela upplevelsen - resan var minst lika spännande. Men ett leende på läpparna och glimten i ögat berättade han att om man skulle mäta sträckan han hittills hade flygit skulle han ha kommit till månen fram och tillbaka. Twice. Jag tappade hakan när jag hörde detta och kollade genast på wikipedia hur långt det är till månen från jorden. Det stod att det är på ett ungefär 384 403 km, eller ca 30 gånger jordens diameter, eller ca nio gånger jordens omkrets. Tänkt på att mannen hade flygit 4 x denna sträcka, allstå 1 537 612 km. Man kan annars säga fram och tillbaka till New York typ 130 gånger.

---

För att fortsätta på kalles Paris Hilton snack. Hon sa en gång vid en fotografering att hon aldrig hade samma klänning på sig två gånger, men att hon gjorde ett undantag den gången. Hon måste köpa väldigt många klänningar. 

---

Om man bara hade pengar...då hade man kunnat göra precis vad man vill; resa hur mycket och ofta man vill, köpa precis vad man vill, spendera precis vad man vill. Men undrar hur det känns att ha så mycket dåliga saker som detta medför på sitt samvete? Alla dessa resor... är det inte så att man kan unna sig en flygresa vart tionde år om man vill leva relativt klimatvänligt? Denna man här ovan har hittills rest för minst tio personer. Paris Hilton har köpt kläder som hon hade kunnat ge till massa massa andra behövande. 
   Många resenärer som tänker någorlunda på miljön resonerar med att det där flygplanet skulle gått oavsett om du är med på det eller inte, och vi konsumenter tänker att vi behöver ett par nya byxor trots att det ligger fem andra passnade par i garderoben.

---

Klimatet, klimatet, klimatet... vad ska vi göra med det?

be right back.